Världens ledare är eniga om att utsläppen av växthusgaser måste minska drastiskt. Men en (av många viktiga saker) som man talar tyst om i klimatdebatten är hur världens energiförsörjning ska tryggas i en värld där världsekonomin förutses tuffa på som tidigare, d v s fortsatt global tillväxt. Lösning är av energifrågan är av central betydelse om utsläppen av växthusgaser ska sjunka.
Hittills har ekonomisk tillväxt och ökad energikonsumtion gått hand i hand. Om man ska tro våra politiker tycks de ha en förhoppning av att detta mönster går att bryta via bättre hushållning med energi mm. Onekligen skulle det underlätta omställningen till en grön energianvändning oerhört men hur troligt är det egentligen? Studerar man hur energikonsumtionen ökat i världen senaste halvseklet framgår det att denna förhoppning snarast är en önskan utan kontakt med verkligheten, människans behov av energi bara ökar och ökar. 1973 konsumerade mänskligheten 54 500 TWH (terawattimmar), år 2006 senare gjorde vi av med 94000 TWH, en ökning med drygt 72 %.
Enligt NE kommer energikonsumtionen att fortsätta öka med 2 % per år. Låter i underkant med tanke på hur fort framförallt Indien och Kina utvecklas. Men om vi utgår från att beräkningarna är riktiga kommer energianvändningen år 2025 att vara hela 166 929 TWH. År 2050 då koldioxidutsläppen enligt FN-s klimatpanel bör ha minskat med 80 % jämfört med 1990 kommer mänskligheten göra av med 272 865 TWH, en ökning med 505 % sedan 1973.
Att ställa om från ett energisystem baserat på kol och olja handlar med andra ord inte bara om att hitta alternativa energiformer utan de måste också vara robusta nog att i en framtida värld kunna förse oss med energi. Men hur mycket talas om att energibehovet av allt att döma kommer fortsätta att öka? Förfärande lite bland såväl politiker som miljörörelsen. Och tro att vi långsiktigt ska göra stora besparingar via effektiviseringar känns i bästa fall naivt, åtminstone om man menar minsta allvar med att lyfta miljarder människor ur fattigdom. Man tycks leva i en dimma och hoppas på det bästa.
Men är det verkligen så oerhört svårt att ersätta kol och olja? Ersättarna som det talas om är främst vindkraft, biobränsle, solenergi, vågkraft och möjligen kärnkraft. Alla energiforskare är ense om att vindkraften har mycket stor potential men lider av dilemmat att det krävs oerhört många vindsnurror för att ha en rejält positiv effekt. Biobränslet är starkt ifrågasatt, inte minst etanol som ett framtida bränsle talas det allt mindre av sedan konflikten mellan västvärldens behöv av fordonsbränsle och de allra fattigas livsviktiga behov av mat för att överhuvudtaget överleva blivit allt tydligare.
Solkraft har en jättepotential på global nivå men lider delvis av samma problem som vindkraftverken. Det krävs väldiga mängder. Yta finns visserligen i överflöd i jordens stora öknar men behoven finns i stor utsträckning långt från de mest gynnsamma regionerna för storskalig satsning på solkraft, framförallt i Saharaöknen och Mellanöstern.
Däremot borde vågkraft vara en intressant källa som det talas väldigt lite om. Den är 100 % säker och potentialen måste vara enorm. En intressant idé är även tidvattenkraftverk. Potentialen borde vara enorm även här.
För att sammanfatta det går det nog teoretiskt att ersätta de fossila bränslena som läget är idag Jag tror nog mest på solkraft och vågkraft och kanske tidvattenkraft som de mest realistiska alternativen. Men teori och praktik är helt olika saker. Förutom de tekniska svårigheterna finns en rad intressemotsättningar inbyggda (som ingen pratar om) och har någon överhuvudtaget räknat om nämnda energikällor räcker i en värld framåt år 2100 där större delen av mänskligheten (åtminstone enligt FN-s ambitiösa målsättning) fått en levnadsstandard som närmar sig västvärldens. Tvivlar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar